hemresa

på väg hem. allt e ashetsigt som sig bör. beställningar av pretzlar, jägermeistrar och flaggor mm tas emot och kommer godtyckligt att utföras.
Fan, flaggorna asså, dom hovrar fortfarande runt stan, typ varenda lite mer swanky bil e tröttsamt svartrödgulklädd. men jag håller modet upp, skrålar Det är över nu! och plockar hem souvenirer i mängder. Önskas en flagga? Önskas två? Till eder tjänst, alltså.

festivaldags

Rfsl-representanter är sura på att Buju Banton spelar i landet men vafan "vi" anlitar själva Jan Guillo som introtalare på Pride?! Jag vill se Rfsl rasa mot prideorganisationen. Eller var det olika spelregler som gällde, för lag Nord och lag Syd?

Buju Banton kommer även till Uppsala Reggaefestival. Någon som ska dit och funderar på att voluntärarbeta? Grymt trevlige lillebror söker myndig person som kan tänka sig "ta på sig formellt ansvar"...

Blodiga rum som kan läka sår

Där är bara vi och våra sönderrivna insidor. Schneewittchen, Schneewittchen, det är inte så att du är vilse? Jägaren som Snövits insida och styvmoderns insida alla är alla här finns bara kvinnor. Det handlar om „lyckade“ vita medelklasskvinnor vadandes i sitt eget blod.

Rum för att sätta viktiga riktiga ord på erfarenheter utan att hotas, rum för de frågor som inte kan lösas utanför oss själva som subjekt med smärtsamma ihoptrasslade historier, kort sagt separatistiska rum, jag har alltid tänkt på dem helt konkret, men kanske kan de också förstås mer abstrakt? Jelinek är så jäkla skarp på inuti kvinnor och mellan kvinnor, och hon ger de frågorna total plats. Det jag hittills läst och sett av henne kan (även) tolkas som liksom „inomkönsliga“ funderingar. Är det män i närheten (och det är det ju ofta, män över och om och i kvinnors kroppar.) så är deras funktioner att vara fond till den verkliga handlingen, att utlösa kvinnans kamp med sig själv i en farlig värld. Halka på allt blodet men resa sig igen formulera inre NEJ säga Jag Vill Inte gå därifrån som subjekt slita sig fri upp ur ut lös

Det är farligt och fruktansvärt och samhällsförstörande att vita medelklassmäns kvinnohat får löpa amok subventionerat från alla håll och kanter, och ja, det borde pratas om, skrikas om, benämnas som orimligt och stoppas och det görs alldeles alldeles för lite. Jag hade kunnat göra en sådan Jelinektolkning istället, den här är inte ett försök till sammanfattning eller helhetsbild. Jag tycker att andra delar av de feministiska projekt jag deltar i är riktigt viktiga. Helande rum är en sådan del. Separatistiska rum för detta skrangliga, suddigt-i-kanterna oss och hanterandet av dess smärta. Jelinek känns förstås mest som allt annat än helande, men när jag försiktigt kliver över scenen efteråt, mellan avrivna dockarmar och djupröda färgpölar, på väg hem från kvällens föreställning, har jag mer kunskap bättre förutsättningar för att över huvud taget se min smärta den måste vara gripbar för att jag ska kunna bota den, för att vi ska kunna se våra likheter vad är det för smärta vad har den med kvinnor att göra Jelinek är bra på att ge bilder jag vill vända bort blicken, jag lapar i mig, jag vill att vi ska finna ord tillsammans.

Vi pratade om det tidigare idag, om att vägen från smärta till att klara av att benämna och (förhoppningsvis) sätta stopp kan vara år lång, om isärhållna subjekt utan fungerande språk, fastnaglade i en tideräkning där dagar betyder våldtäckter. Kanske hade jag sett en helt annan pjäs om det inte varit för det samtalet.

Prinsessdramerna av Jelinek. Här är hennes hemsida förresten, guldgruva för den som kan tyska, hon har lagt upp asmycket text. Lite finns på engelska också.
Andra bloggar om: kvinnor, Jelinek, feminism, politik, kultur, teater, våld, könsrelaterat våld, separatism

om att vägra välja

Asså att tematisera utsatthet står liksom inte i motsatsrelation till att vara ett handlande subjekt. Vi har förstås erfarenheter både som utsatta och förövare¹ och det är klart att de erfarenheterna sätter sig i oss på massa olika sätt. Även det som inte går att ta på är verkligt. Det känns så himla dumt att skriva ett inlägg om det här, det är en så otroligt självklar grej att saker och ting i allmänhet inte måste stå i motståndsrelation, att binäritet är något jag kan välja att (åter)skapa eller att jobba emot. Samtidigt märker jag hur jag måste pressa mig själv för att skriva om diasporor eller sexuell identitet – obehaglig till mods över att råka skriva mig till offer (sorgligt nog verkar positionen offer förstås som det lägsta). Jag har inte heller kunna undgå hur central den jäkla binäriteten är för den tyska prostitutionsförvirringen och nu dyker den upp under täckmanteln klassresor i mina dagliga dokusåpor. Kielos skriver en cool, men delvis också tveksam, recension av Anneli Jordahls nya bok, och får respons på den (på iaf två andra dokus jag följer) som om hon varit tvungen att välja och valt.

Klass och klassresor är något alla människor förhåller sig aktivt till, och samtidigt inte bestämmer själva över. För folk som mig, uppvuxna med (enligt svenska mått) galet lite cash och orimligt mycket kulturellt kapital, kräver det jobb för att förstå hur stor och krävande en klassresa kan vara. Jag gör lätt klass till ekonomi, men måste långsamt lära mig att analyser av världen som om ekonomi vore hela berättelsen stöttar den här binäriteten som döljer maktstruktuer (för ingen vill väl vara nåt jäkla offer) och positionerar kunskap om klassklyftor som gnäll. Är det något vi borde ha lärt oss från årtiondens olika feministiska och antirasistiska projekt, så är det att människors berättelser om utsatthet är kunskapskällor, de bör tas till vara. Jag kan aldrig bli av med det språk och den självklarhet jag ärvt, klart de ofta hjälper mig, men de gör det också svårt att se – jag har inte den dubbla blicken för sociala klassklyftor som människor utvecklar när vi måste. Jag är tveksam till Kielos recension för att den inte markerar tydligt nog mot att val inte är fria och att existensen av handlingsalternativ (och tolkningsalternativ) inte ogiltigförklarar erfarenheter av utsatthet. Men mest gillar jag recensionen skarpt. Den lyckas dissa medelklassnormerna. Kielos klarar av att föreställa sig mångfald utanför tvåfalden². Jag tror i och för sig att spåret hon är inne på bör hanteras jäkligt försiktigt, men jag tror också att det är ett otroligt viktigt spår. Varför ska alla internalisera medelklassnormer, vad är legitimiteten bakom det projektet? Frågeställningen sitter ihop med det jag velat skriva om ett tag men inte fått ihop: att medelklassen positioneras som de goda, de som inte är fördomsfulla, de som är genomtänkta, de lugna och trevliga och balanserade. Ja, medelklassen är norm, och kan inte glömmas bort. Men det betyder inte att klassresan är den enda vägen. Resor är inte alltid möjliga, för att dra en tvivelaktig parallell: många av oss har varken lust eller förmåga att jobba oss in i heterosexualiteten³, men det måste inte lämna oss handlingsförlamade, att hamna utanför normen kan uppenbarligen hanteras på olika sätt. En rätt schysst grej är att sticka hål på normerna, tillsammans, som Kielos skriver. Men det vore bara för sorgligt om den metoden ställdes emot berättelser av att vara (eller uppleva sig som, för den som föredrar det ordvalet) tvungen att anpassa sig till normen. Som om de rimliga alternativen för marginaliserade positioner (hey, vi snackar majoritetspositioner alltså) vore att antingen vara jäkligt radikal (och bära kostnaderna för det) eller att hålla käften.

1 Ojämlikt mycket, jag menar inte att vi är „lika goda kålsupare allihopa“. Vad jag vill är att komma bort från behovet av direkt förnekelse: Jag är inte rasist! eller: Mitt förhållande är jämställt.

2Till skillnad från typ det mesta som skrivs i Sverige om hur" olika kulturer", den fantiserat homogena svenska och den (om möjligt ännu mer) fantiserat homogena invandrade, borde samsas i samma samhälle.

3Den här typen av paralleller haltar ju alltid hårt. Men de kan vara tydliggörande också, ibland, tror jag.

bästa sms:et

räddade ner nu en kisse från ett träd i en park! brandmännen kom och sprutade ner den! kram

Stelt fånigt vettskrämt leende, fan vad det är fint med sommarlov.

Senaste gången jag var på mainstreamflatklubb* var också första gången jag var på flatklubb. Vi var i Köpenhamn över påsklovet, jag och polaren, och letade desperat efter det där stället vi var så säkra på måste finnas. Väl framme var vi fortfarande lost, klamrande i varandra, jag känner fortfarande så, känner det här är för häftigt för mig, för rätt för att jag ska få vara med. Aja, världens sexigaste brud va där och raggade upp mig och tack vare min absoluta osinne för proportioner flyttade vi hem till henne nästa dag, jag och polaren, och hade den bästa semestern och sen hade jag supermycket kaos och bruden hade kaos och sen bla bla bla men min point va iaf att jag va på ett sånt där mainstreamställe igen i lördags, och att jag kände mig typ precis lika jäkla skraj som för sex år sen. När ska det gå över??

Idag besökte jag förresten en av studentkårerna här i stan och kollade lite hur dom arbetar och var duktigkårpolitiskflickapåstudiebesök och ställde massa frågor oj så fint. I övrigt e det ovanligt mycket fest just nu och galet mycket plugg. Och så går Kvinnan mig på nerverna och jag går på hennes.




*alltså vilket ställe som helst, för flator. inge vänster eller ens lite vänster och inge alla-e-studenter-tjafs.

The sex industry (nochmal) and "giving voice" viewed as a conservative practice

I got yet another comment on the postion of Sexworkers as women who has to be given voice in feminist work and I had to... Well this is not some cool analysis just a quote, just... to me the majority (or I don't know, but at least quite common) Berlin queer-feminist position to the sexindustry is sooo strange. It is not just about legislation, it is the understanding of the whole field, I think. Well, I keep making noises...

To authenticate a work, it becomes therefore most important to prove or make evident how this Other has participated in the making of his/her image; hence, for example, the prominence of the string-of-interviews style and the talking-heads, oral-witnessing strategy in documentary film practices.This is often called „giving voice“, even though these „given“ voices never truly form the Voice of the film, being mostly used as devices of legitimation whose random, conveniently given-as and taken-for-granted authority often serves as compensation for Lack (the lack of imag-ination or of believability, for example).*

These words come from a different context, their „original“ point being a critique of „the Master's“ techniques in documenting „the natives“ through inscribing text upon them. But to me these words are so right on one of the main points where feminist positions on prostitution legislation stumbles, sometimes fooled by the own use of the technique of „the Master“, or, maybe more correctly, techniques are dangerous, easily become conservative. For who would ever argue against listening?

For me, feminist positions calling on Sexworkers say this, Sexworkers say that and then through several quotes formulating one postion - that of the self-made business woman, angry with stigmatizing and burdened by it, but content with her work - are not dealing sincerly with the responsibility of interpreting the world as feminists. Sexworkers say they are Subjects, Not Victims. Women say they do not experience patriarchy – we are not victims. We are do not wish to be victims! Therefore we must be free and happy. Or can I, fighting to interpret the world to my best survival, find other questions to ask me, and ways to ask that give me leeway? When, anyway, did I become representative of Women?

*Trinh Minh-Ha, Outside In Inside Out, in When The Moon Waxes Red. Representation, Gender and Cultural Politics, 1991. p. 67

Lmkdfmlfklll. Lsgdf dfköö iejntkk. Dktpr!!

meh, läste Maricej Zarembas artiklar om psykvård och rättsväsende och de är absolut intressanta, men det är det där mönstret som är så tydligt och som Inte En Enda Gång Uttalas som stör mig igen. Jag snackar inte skuld eller ansvar, klart sjukdom ser olika ut beroende på vilken position vi har inom diverse maktstrukturer. Men så självklart att det inte någonsin behöver sägas är det väl inte?? Våldsförövare är allra allra oftast män. "Vem som helst" utsätter inte andra människor för sin egen smärta. Världen är klurigare än så.

Some call it Documentary. i call it No Art, No Experiment, No Fiction, No Documentary. Jag intervjuar Mig om erfarenheter av hatspråk, för att låta Mig komma till tals och berätta en sann historia. Närvarande även jag och Hon. Inga klipp. Inga efterhandsjusteringar. Inga politiska predikningar. Bara vi.Jag: Är du rädd för hatspråk? Mig: Jag vet inte... vad menar du? jag: Jag är rädd för hela meningar. Ensamma ord kan jag ta men hela satser... Ännu värre är de sammanfogade. Hela liv, då darrar jag. Mig: Det är äckligt med Åke Green och så det är ju egentligen mot mig, men rädd?! Det är för absurt och det påverkar väl knappast mitt liv. Hon: Ett barndomsminne. En man på tunnelbanan skrek på mig, som slutkläm muttrade han Svensk är hon inte heller! men tydligast minns jag hur jag berättade för min far när jag kom hem, jag minns hans ickereaktion, hans välmenande vänligt sagda ingenting och hur jag inte kunde värja mig emot det inte längre kunde värja mig mot tunnelbanekommentaren men oj, det här är ju din intervju [blir avbruten av Mig men slutar inte prata] kan knappast kallas hatspråk var bara en gång [tystare och tystare] nästan som om inte hände och varför drog jag in pappa i det [ohörbart] har ju verkligen inte med det å göra var inte ens där Mig: Hatspråk är något jag mest kommer över i textform, på internet typ. Det vore ju annat om jag jobbade på bygge. [skrattar lätt Jag skrattar också lite] jag: Jag är rädd för små tecken men jag vet inte vilka de är och det gör mig ännu räddare jag kan inte sluta stirra omkring mig i jakt på nya. Jag är rädd för människor som anstränger sig extra för att slippa bo brevid oss. Jag är rädd för att bli rädd för mig själv. Jag är rädd för att förmågan att blunda för lidande är smittsam. Mig: En gång, vi åt middag ihop, kanske åtta personer, en kompis pojkvän, målare förresten, började prata om att flator egentligen var vanliga kvinnor som bara inte träffat rätt man än. Obehagligt förstås, men vet du, jag minns inte vad vi andra sa till honom, men att vårt kroppsspråk var tydligt, det va knappast nåt med "rädsla". Hon: Jag och syster och farmor och jag ser, men jag gör inget. Det finns inga fula ord det finns ingenting att ta på bara konstiga tystnader och olika röster olika kroppar olika villkor. [tystare och tystare] Nej, oj, nu lägger jag mig i igen. Rädd frågade du? Nej, nej, inte hatspråk men språk, du vet, och blickar, och minnen rubriken är ett citat av Trinh Minh-Ha Andra bloggar om: språk, klass, rasism, personligt

Jag intervjuar Mig om erfarenheter av hatspråk, för att låta Mig komma till tals och berätta en sann historia. Närvarande även jag och Hon. Inga klipp. Inga efterhandsjusteringar. Inga politiska predikningar. Bara vi.


Jag: Är du rädd för hatspråk?

Mig: Jag vet inte... vad menar du?

jag: Jag är rädd för hela meningar. Ensamma ord kan jag ta men hela satser... Ännu värre är de sammanfogade. Hela liv, då darrar jag.

Mig: Det är äckligt med Åke Green och så det är ju egentligen mot mig, men rädd?! Det är för absurt och det påverkar väl knappast mitt liv.

Hon: Ett barndomsminne. En man på tunnelbanan skrek på mig, som slutkläm muttrade han Svensk är hon inte heller! men tydligast minns jag hur jag berättade för min far när jag kom hem, jag minns hans ickereaktion, hans välmenande vänligt sagda ingenting och hur jag inte kunde värja mig emot det inte längre kunde värja mig mot tunnelbanekommentaren men oj, det här är ju din intervju [blir avbruten av Mig men slutar inte prata] kan knappast kallas hatspråk var bara en gång [tystare och tystare] nästan som om inte hände och varför drog jag in pappa i det [ohörbart] har ju verkligen inte med det å göra var inte ens där

Mig: Hatspråk är något jag mest kommer över i textform, på internet typ. Det vore ju annat om jag jobbade på bygge. [skrattar lätt Jag skrattar också lite]

jag: Jag är rädd för små tecken men jag vet inte vilka de är och det gör mig ännu räddare jag kan inte sluta stirra omkring mig i jakt på nya. Jag är rädd för människor som anstränger sig extra för att slippa bo brevid oss. Jag är rädd för att bli rädd för mig själv. Jag är rädd för att förmågan att blunda för lidande är smittsam.

Mig: En gång, vi åt middag ihop, kanske åtta personer, en kompis pojkvän, målare förresten, började prata om att flator egentligen var vanliga kvinnor som bara inte träffat rätt man än. Obehagligt förstås, men vet du, jag minns inte vad vi andra sa till honom, men att vårt kroppsspråk var tydligt, det va knappast nåt med "rädsla".

Hon: Jag och syster och farmor och jag ser, men jag gör inget. Det finns inga fula ord det finns ingenting att ta på bara konstiga tystnader och olika röster olika kroppar olika villkor. [tystare och tystare] Nej, oj, nu lägger jag mig i igen. Rädd frågade du? Nej, nej, inte hatspråk men språk, du vet, och blickar, och minnen

rubriken är ett citat av Trinh Minh-Ha

Andra bloggar om: språk, klass, rasism, personligt

inventering av verktygslådan

Högar av ord och uttryck, markörer, tungt artilleri vid min sida. Vissa sätt att förhålla sig till språk är tryggare för avsändaren än andra. Jag vill skriva emot denna trygghet men jag ser inte hur jag skulle kunna kliva ur den. Hur mycket kan egentligen göras inifrån? Jag vill skriva om vad jag tror språk gör med våra möjligheter till gemensamma kamper men jag är maktlös utan det och det är laddat med sig självt. This is the oppressors language yet I need it to talk to you. Men det är vi som bygger språket, vi gör oss till varandras banemän, ja är inte just detta språk ett av de vapen vi använder för att skjuta varandra? Jag vill skriva om vad jag tror språk gör med våra möjligheter till gemensamma kamper men jag är maktlös utan det och det är laddat med sig självt.

citat av Adrienne Rich