om att vägra välja

Asså att tematisera utsatthet står liksom inte i motsatsrelation till att vara ett handlande subjekt. Vi har förstås erfarenheter både som utsatta och förövare¹ och det är klart att de erfarenheterna sätter sig i oss på massa olika sätt. Även det som inte går att ta på är verkligt. Det känns så himla dumt att skriva ett inlägg om det här, det är en så otroligt självklar grej att saker och ting i allmänhet inte måste stå i motståndsrelation, att binäritet är något jag kan välja att (åter)skapa eller att jobba emot. Samtidigt märker jag hur jag måste pressa mig själv för att skriva om diasporor eller sexuell identitet – obehaglig till mods över att råka skriva mig till offer (sorgligt nog verkar positionen offer förstås som det lägsta). Jag har inte heller kunna undgå hur central den jäkla binäriteten är för den tyska prostitutionsförvirringen och nu dyker den upp under täckmanteln klassresor i mina dagliga dokusåpor. Kielos skriver en cool, men delvis också tveksam, recension av Anneli Jordahls nya bok, och får respons på den (på iaf två andra dokus jag följer) som om hon varit tvungen att välja och valt.

Klass och klassresor är något alla människor förhåller sig aktivt till, och samtidigt inte bestämmer själva över. För folk som mig, uppvuxna med (enligt svenska mått) galet lite cash och orimligt mycket kulturellt kapital, kräver det jobb för att förstå hur stor och krävande en klassresa kan vara. Jag gör lätt klass till ekonomi, men måste långsamt lära mig att analyser av världen som om ekonomi vore hela berättelsen stöttar den här binäriteten som döljer maktstruktuer (för ingen vill väl vara nåt jäkla offer) och positionerar kunskap om klassklyftor som gnäll. Är det något vi borde ha lärt oss från årtiondens olika feministiska och antirasistiska projekt, så är det att människors berättelser om utsatthet är kunskapskällor, de bör tas till vara. Jag kan aldrig bli av med det språk och den självklarhet jag ärvt, klart de ofta hjälper mig, men de gör det också svårt att se – jag har inte den dubbla blicken för sociala klassklyftor som människor utvecklar när vi måste. Jag är tveksam till Kielos recension för att den inte markerar tydligt nog mot att val inte är fria och att existensen av handlingsalternativ (och tolkningsalternativ) inte ogiltigförklarar erfarenheter av utsatthet. Men mest gillar jag recensionen skarpt. Den lyckas dissa medelklassnormerna. Kielos klarar av att föreställa sig mångfald utanför tvåfalden². Jag tror i och för sig att spåret hon är inne på bör hanteras jäkligt försiktigt, men jag tror också att det är ett otroligt viktigt spår. Varför ska alla internalisera medelklassnormer, vad är legitimiteten bakom det projektet? Frågeställningen sitter ihop med det jag velat skriva om ett tag men inte fått ihop: att medelklassen positioneras som de goda, de som inte är fördomsfulla, de som är genomtänkta, de lugna och trevliga och balanserade. Ja, medelklassen är norm, och kan inte glömmas bort. Men det betyder inte att klassresan är den enda vägen. Resor är inte alltid möjliga, för att dra en tvivelaktig parallell: många av oss har varken lust eller förmåga att jobba oss in i heterosexualiteten³, men det måste inte lämna oss handlingsförlamade, att hamna utanför normen kan uppenbarligen hanteras på olika sätt. En rätt schysst grej är att sticka hål på normerna, tillsammans, som Kielos skriver. Men det vore bara för sorgligt om den metoden ställdes emot berättelser av att vara (eller uppleva sig som, för den som föredrar det ordvalet) tvungen att anpassa sig till normen. Som om de rimliga alternativen för marginaliserade positioner (hey, vi snackar majoritetspositioner alltså) vore att antingen vara jäkligt radikal (och bära kostnaderna för det) eller att hålla käften.

1 Ojämlikt mycket, jag menar inte att vi är „lika goda kålsupare allihopa“. Vad jag vill är att komma bort från behovet av direkt förnekelse: Jag är inte rasist! eller: Mitt förhållande är jämställt.

2Till skillnad från typ det mesta som skrivs i Sverige om hur" olika kulturer", den fantiserat homogena svenska och den (om möjligt ännu mer) fantiserat homogena invandrade, borde samsas i samma samhälle.

3Den här typen av paralleller haltar ju alltid hårt. Men de kan vara tydliggörande också, ibland, tror jag.