mötas

Jag rämlar ut ur kontållet försöker mig kunnde framföra vem jag vill visa att jag är men det är mig min förmåga övver. Vi blir genom andra till. Jag blir här genom leket och förvirrelsen mennisker jag inte att jag kennet vysste. Nypar mig i armet på att förminna jag om att förhålle mitt till fragmentierad svenskan med minnet min förlorande språkslag i.

Jag inte vysstat att min mor var utan detta kontåll för vi till varendra mail att skriva börjat. När temporala satser varandra belöste i slumpen framom mina ögor jag avstånden växade sedde. Blev mig så ledsen att skrek stor arghet ut att straffa på att ställit i tommrum barn.

Mina nypen i det arm ochså att förminna kontållförlusst inte aktiv valden elak, inte bortvalden möglig, inte måste att begränserande heller: allt inte alltid förstå kunnde och med helt mennisket inte alltid mötte inte kontåll av något sidda kanske plats för möte sein könnte, glaubst du nicht? Колко искам да вяарвам. Me too.

Andra bloggar om: diaspora, migration, språk, personligt