med kroppen som slagord

Kropp har blivit central för min syn på politik. (Jag har spenderat en massa tid med att undersöka kroppens funktion för aktivism. Det var aldrig min plan, jag ville skriva om judisk-israelisk antirasistisk feminism det där året, jag ville skriva om abstrakta tankar men kropp trängde sig in som en vattendelare i varje fråga.) Vi kommer inte ut ur våra kroppar vi är aldrig lösryckta ord men (och och) våra kroppar betyder olika saker beroende på var vi placerar dem. Vi som har privilegier nog att välja var vi ska placera våra kroppar måste vara medvetna om det, för plats kan ibland ändra innehållet i vårt budskap ända från JA! till NEJ! och bestämmer ofta både volym och räckvidd. Jag gjorde politik genom placerandet av min kropp i lördags, och jag funderar en del kring vad det var. Vad var det vi gjorde? Vad hade det för funktion? Hur fick det sin funktion? Det var en annan sorts politik än den som görs när erfarenheter utbyts, och det var också en annan sorts politik än den som görs när samma människor uttrycker samma åsikter från våra trygga berlinvåningar.

Det är klart att jag hade velat veta mer, göra mer. Jag hade velat prata med människor men orkade ingenting, hann ingenting. Två nätter i buss, och sedan all denna rädsla. Vi vände oss om i paraden, väl medvetna om vår brist på överblick. En panikslagen röst inne i våra queera kroppar: Kolla bakom dig! Kommer han kasta något från fönstret? Håll utkik till vänster! Vem är det där?!

Efteråt såg vi på nyheterna att det varit mer äggkastning än vi förstått, men att vi haft rätt om bristen på våld i övrigt. Efteråt låg vi i utmattade högar nere på nattklubbens golv medan personalen gjorde i ordning för kvällen och ingen pratade och vi var mest ivägen och så upptäckte vi att några saknades, att vi inte skulle bli fulltaliga på tillbakavägen. De 2000 poliserna hade tålmodigt utfört sin arbetsuppgift under dagen. Det måste ha skruvat sig inne i de goda katolikpojkarna. Det måste ha varit en befriande utandning när de mot slutet äntligen kunde häkta några demonstranter för diverse mindre förseelser. "Vi" var antagligen inga änglar heller. Jag vet inte vilka polska demonstranter som häktades men misstänker vilka av tyskarna vi hade med oss stora, unga, svartklädda heteromän med vapen illa maskerade som fanor och blickar till förvillelse lika nazisternas. (Den politik de gjorde med sina kroppar vill då inte jag kalla vänster.)

Warzawas pridefestival organiseras förstås av polska queera, det är deras evenemang och äras den som ära bör. Vad vi deltog i berör en mycket liten del av eventet. Dessa busslaster tyskar, ett stort, stabilt (och tryggt, får jag skriva tryggt? socialdemokrati för mig är så nära knutet till ordet trygghet att jag ofta blir över gränsen naiv för machofasonerna, utrensningsstrategierna) SPD-block, kändispolitiker från die Grüne - västfolkens huvudfunktion var att pressa fram polisbeskydd. Det har inget att göra med den gräsrotsorganiserig som polska queera står för, det som bygger en levande, kämpande polsk HBT-rörelse. Det är ju självklart. Däremot, menar jag, är det en viktig sorts solidaritetspolitik. Det var viktigt att vi var på plats, viktigt att politik inte hålls på avstånd. Vad vi utsätter oss för när vi säger mänskliga rättigheter har konsekvenser för ordets definition.

Andra bloggar om: politik, polen, kropp, queer, aktivism