Uppdatering for de narmast sorjande:

Jag har atit haj, det var jattegott. Varmvattnet har pajat och fixats och pajat igen och fixats igen, av en allt mer stoiskt tapper mor. Min hud gar fran aggskalsvit till sandfargad. Min talfardighet, som varje ar, fran stum till stapplande. Staden vaxer, betongen ar samma.

Jag vet inte om det ar fattigare eller stabilare eller mer eller mindre tolerant eller om allt bara ar ringar pa vattnet: flickorna ar magra och lattkladda, dom med finast solbranna ar fattigast, bogparet jag kanner rakar aldrig rora vid varandra, inte sarskilt manga tigger pa gatorna, men hur skulle nagon som jag kunna ha nagon aning. Det blir battre och battre for varje ar, sager de unga. Det blir samre och samre for varje ar, sager de gamla. I oktober bestammer europakonstitutionen om framtiden, om jobben, om lonerna, om mojligheterna for queera att krava rattigheter, om mojligheterna for romer att krava rattigheter. Beslutet blir uppskjutet, tanker alla. Vi vet inte, sager de, samstammigt. Vi vet vad vi hoppas pa.

For Sveriges del har diskussionen om EU mahanda handlat om hur vi ska organisera var ekonomi, mahanda har det blivit svarare att driva socialdemokratisk politik nu an det var tidigare. For Bulgarien handlar inte EU-fragan om val, utan om vantan.