Blodiga rum som kan läka sår

Där är bara vi och våra sönderrivna insidor. Schneewittchen, Schneewittchen, det är inte så att du är vilse? Jägaren som Snövits insida och styvmoderns insida alla är alla här finns bara kvinnor. Det handlar om „lyckade“ vita medelklasskvinnor vadandes i sitt eget blod.

Rum för att sätta viktiga riktiga ord på erfarenheter utan att hotas, rum för de frågor som inte kan lösas utanför oss själva som subjekt med smärtsamma ihoptrasslade historier, kort sagt separatistiska rum, jag har alltid tänkt på dem helt konkret, men kanske kan de också förstås mer abstrakt? Jelinek är så jäkla skarp på inuti kvinnor och mellan kvinnor, och hon ger de frågorna total plats. Det jag hittills läst och sett av henne kan (även) tolkas som liksom „inomkönsliga“ funderingar. Är det män i närheten (och det är det ju ofta, män över och om och i kvinnors kroppar.) så är deras funktioner att vara fond till den verkliga handlingen, att utlösa kvinnans kamp med sig själv i en farlig värld. Halka på allt blodet men resa sig igen formulera inre NEJ säga Jag Vill Inte gå därifrån som subjekt slita sig fri upp ur ut lös

Det är farligt och fruktansvärt och samhällsförstörande att vita medelklassmäns kvinnohat får löpa amok subventionerat från alla håll och kanter, och ja, det borde pratas om, skrikas om, benämnas som orimligt och stoppas och det görs alldeles alldeles för lite. Jag hade kunnat göra en sådan Jelinektolkning istället, den här är inte ett försök till sammanfattning eller helhetsbild. Jag tycker att andra delar av de feministiska projekt jag deltar i är riktigt viktiga. Helande rum är en sådan del. Separatistiska rum för detta skrangliga, suddigt-i-kanterna oss och hanterandet av dess smärta. Jelinek känns förstås mest som allt annat än helande, men när jag försiktigt kliver över scenen efteråt, mellan avrivna dockarmar och djupröda färgpölar, på väg hem från kvällens föreställning, har jag mer kunskap bättre förutsättningar för att över huvud taget se min smärta den måste vara gripbar för att jag ska kunna bota den, för att vi ska kunna se våra likheter vad är det för smärta vad har den med kvinnor att göra Jelinek är bra på att ge bilder jag vill vända bort blicken, jag lapar i mig, jag vill att vi ska finna ord tillsammans.

Vi pratade om det tidigare idag, om att vägen från smärta till att klara av att benämna och (förhoppningsvis) sätta stopp kan vara år lång, om isärhållna subjekt utan fungerande språk, fastnaglade i en tideräkning där dagar betyder våldtäckter. Kanske hade jag sett en helt annan pjäs om det inte varit för det samtalet.

Prinsessdramerna av Jelinek. Här är hennes hemsida förresten, guldgruva för den som kan tyska, hon har lagt upp asmycket text. Lite finns på engelska också.
Andra bloggar om: kvinnor, Jelinek, feminism, politik, kultur, teater, våld, könsrelaterat våld, separatism